Det är oktober. Den första frosten har varit, men inte mer än så. Träden är magiskt gula, något bruna, och lönn och rönn är röda. Luften är krispigt klar och det här är min allra bästa årstid. Alla dahliors rotknölar är nu uppgrävda och ligger i en korg i matkällaren. Pelargonerna och vår sundaville står en trappa ner i vårt kyliga nedre vardagsrum. När vi värmer upp det till höstfest och julgäster får vi se vad som händer. Även gräset från soldäcket har vi nu planterat, så spännande att se vad som händer med det. Kanske hinner vi också få ner några tulpanlökar innan det blir tjäle i marken.

I oktober fyller maken år, så i år blev det en snöslunga i present. Vi får se hur många slungade gångar det blir över tomten. Spännande. Vi kanske blir helt snöfria.

Vårt loboäppelträd gav inte ens hälften av skörden från förra året. En ensam korg blev det, men det är goda äpplen och vi gläds över de som vi fick ändå. Nästa år kanske vår lada har kollapsat under snön så då får vi se vad som händer med spaljéträdet. Vem sa att det var tråkigt att bo på landet?

 

Sommaren 2019 var en fin och varm sommar, som tur var inte lika varm som 2018. Under våren flyttade vi vår stora pion från sommarhuset till landet under sovrumsfönstret. Fel tid att flytta en pion sa de goda råden, men vi valde att bestämma själva. Vi hade också planterat ovanligt många tulpaner och allium i landen och trots att de blommade sent så var det en fägring för ögat. Även syrén, hägg och snöbollsträd blommade som aldrig förr.

I början av sommaren köpte sonen en klematis, tunn, anspråkslös och ganska dyr i övre Gärdsjö. Paul Farges eller summer snow. Den överträffade sig själv med mängder av blommor. Hoppas jag ska lyckas få den att övervintra också. Min ateljé uppskattades av vår lilla solstråle, för min del blev det färre timmar än jag tänkt, och inspirationen ville inte riktigt infinna sig.

Att förbättra men även att göra nytt är viktigt. I år har vi byggt ett rejält skydd för vårt land på nedre sidan av huset. Tanken är att plantera där  till nästa sommar, lite i smyg har jag redan satt två sparrisplantor. Vi har också fått ett soldäck, där sonen grävt, burit och fått till en plats som inte fanns tidigare. Vi la sten på däcket och planterade lavendel runt om, som ett litet Skåne i miniatyr nedanför vårt vardagsrumsfönster. Hit hittar nu de sista solstrålarna för dagen. Även taket har vi renoverat efter konstens alla regler. Det var fyllt av mossa och nu är det renskrapat, besprutat och fint igen.

Nu väntar hösten, björkarna har redan börjat byta färg och de sista blommorna kämpar tappert om att hålla sig vid liv innan de första frostnätterna kommer. Vår vackraste dahlia, med mängder av röda blommor, tog vi in häromdagen för att njuta lite extra utav.

 

Trots att det inte var lika mycket snö i år som i fjol, kändes det som att det aldrig ville bli riktigt snöfritt. Men nu, snart så är det så. Den enda snön som ligger kvar är bakom vår lillstuga, i norrläge och i fårhagen finns det vita fläckar. Men våren är här och värmen har kommit. Troligtvis inte för att stanna, men det är ändå skönt med temperaturer över tjugo grader mitt på dagen.

I år var påsken sent i april. Och tur var väl det, så att vi kunde njuta både av frukost, lunch och middag utomhus. Det är nog rekord. Korvfabriken i Skattungbyn fick ett besök, vi gjorde påskdekorationer av ullägg och lillskruttan letade ägg bakom buskar och i gamla stubbar.

Hela vår stora tomt är nu nykrattad, vissa buskar är beskurna, som scherminen, paradisbusken och kornellen. Troligtvis inte efter konstens alla regler men ändå. Sonen har också grävt upp hela det steniga landet på baksidan av huset för att vi ska göra ett ordentlig jordgubbs- och smultronland. Han har också flyttat vår stora pion uppifrån sommarhuset ner hit till landet nedanför vårt sovrumsfönster. Pionexperter säger att september är den perfekta månaden för pionflytt men jag tror inte att april är så tokig heller. Vi får väl se.

Vi har fortfarande vinter, även om det är plusgrader på dagarna. Det är ljust både när jag åker till jobbet och när jag kommer hem. Det är underbart. Tyvärr är vägen över Skattungbyn fortfarande vinterotrivsam men det blir snart bättre. Ibland kommer det mer snö än väntat.

Vi har också njutit av besök, vandrat i skogen, sett solen och värmt oss vid eldkorgen.

Det är år 2019 och Pellasgården är lika vacker vintertid som den är under de övriga årstiderna. I år kom vintern till den första advent, ingen snöstorm, bara ett stilla, envist snöande. Det har varit kallt, magiskt vackert och snökristallerna har gnistrat mer än vid ett tillfälle.

Vi prydde gärdsgård och hus med sedvanlig julbelysning och tänder julstjärnor i nästan alla fönster. Tomten står på farstubron och i julkransarna tänder vi marschaller. Det är vinter, det är jul och det är julfrid som råder. Vi har haft lyckan att ha nästan alla nära kära hos oss. Då är det jul.

Jag önskar er alla ett Gott Nytt 2019.

 

I år verkar vintern avvakta, kanske kände den att det blev för mycket förra året, för mycket snö. Det har varit en ljuvlig höst, vackra färger och magiskt när kylan kom och träden kröp in i sin vintervita skrud. Det har redan varit flera dagar när temperaturen krupit under -15.

Vi hann med att plantera alla vårlökar innan tjälen och de gamla trasmattorna täcker brunnen så den inte fryser till. Vi har lyft in utemöblerna, alla köldkänsliga krukor samt vår utomhuskonst. Vi är beredda.

Jag har inköpt en inomhusodlingslåda med växtlampa. Där ska kryddväxterna få trivas under den mörka årstiden. Kanske kan basilikan bli något mer än en smal stängel med bleka blad.

Nu är det första advent och jag pausar naturen med ett besök i storstaden. fy den lede för den tätt trafikerade Essingeleden och avsaknaden av luft att andas. Nu väntar vi in vintern här på Pellasgården. Underbart.

 

 

Sommaren kom och sommaren gick. Denna sommar var en av de varmaste i mannaminne och vi både njöt och suckade. Gräsmattan var solblekt och torr och vi besökte Sinksjön nästan dagligen. Det var frukost, lunch och middag utomhus. Hallonen var minimala i storlek och potatisen likaså. Vår fina portal blev ersatt av en ny elegant sådan. Det var några veckors arbete men resultatet blev fantastiskt fint.

Det kom sedan en andra blomningsperiod när väl värmen gav sig och det kom regn. Gräsmattan blev grön på nytt och luktärter, astrar och alla våra kryddväxter blommade mer än någonsin. Vår årliga kräftskiva gick av stapeln i slutet av augusti. Vi var fjorton personer runt bordet. Nytt partytält som fick plats i ena änden av gårdstunet. Perfekt!

Nu ger äppelträden oss en fantastisk skörd. Vi var till Levins handelsträdgård och fick veta att vårt spaljéäppelträd är Lobo. Härligt att veta, lobo med ursprung i Kanada. Nu kommer hösten med stormsteg. Det blåser, det regnar och rönnträdens bär och löv är mörkt röda. I går fällde stormen en av våra stora aspar. En granne fick komma med både motorsåg och traktor för att göra vägen framkomlig igen.

Och med hösten kommer mörket, brasorna inomhus och alla tända ljus. Det är magiskt att få leva så nära naturen, en ynnest.

Maj, vårmånaden, är här, äntligen. All snö har plötsligt smält, det är nästan obegripligt hur den bara kan försvinna utan att lämna några spår. Vi tittar på foton som är tagna bara för några veckor sedan och förundras över de vita snövallarna. Nu är det krattning som gäller. Vi krattar bort fjolårets löv, vi oljar in golvet vid hölidret och vi sätter en ny fin kant utmed landet vid lillstugan. Tulpanerna har kommit upp en liten bit och kanske kan de blomma till Kristi Himmelsfärd. Vi lyckades också montera upp vårt nya parasoll som vi köpte förra sommaren men inte fått på plats. Det blev ytterligare en fin plats att sitta vid.

Valborg firades vid bystugan och Uffe ansvarade för att grilla hamburgare och korv. Några damer sjöng in våren, elden tog sig så småningom och Bo och jag gick lite före hem utmed landsvägen. Så nu tar våren vid, och det känns väldigt skönt.

 

Äntligen. äntligen. Jag som älskar vinter, älskar snö och älskar att klä mig varmt för att vara ute när det är riktigt kallt. Jag tycker det är fantastiskt nu när snön smälter, när vårsolen värmer och det droppar från alla stuprännor. Men galet mycket snö var det, från början till slut. Traktorn fick komma många gånger för att jag skulle kunna ta mig till jobbet och Uffe skottade, och skottade och skottade. Det kändes ibland som att vi hade ett vitt uterum på gårdstunet.

Så visst var vintern lång, mörk, kall och tung. Men, som alltid i det mörka finns det hopp. Jag har varma, fina minnen av de mörkaste månaderna. Fina minnesvärda besök, längre eller kortare i tid.

… och den 1 april i år firade vi tre år. Vi firade med bubbel och med mössan på. Tre år har vi levt på Pellasgården och aldrig, ens en kortare stund, har vi ångrat att vi flyttat hit. Inte ens när längtan efter de nära, kära varit extra stor har vi tänkt om. Vi blir starka av att bo här, vi blir lyckliga av vindens sus, kvällssolen som färgar himlen röd, stillheten i lusthuset, doften av plockade hallon och vandringarna över myren. Livet har tagit oväntade omvägar, men vi vet att det är här på Pellasgården vi vill leva, både själva och tillsammans.