Det är den första april. Min nedräkningsapp säger att det är sex timmar kvar men det är det inte. Vi vaknar till en kylslagen, men oerhört vacker morgon. Klar himmel och solen på väg upp. Vi har sovit som klubbade sälar. Så trötta. Den första april är min första dag som rektor i Orsa kommun, på Digerbergets skola. Efter frukosten, youghurt och juice i vinglas, så skrapar Uffe rutorna på min bil och jag åker iväg de fem milen mot nya utmaningar. Jag åker förbi många små byar, passerar Skattungbyn och kommer strax före åtta fram till skolan. Det blir ett hastigt hej och välkommen, innan Stina, den tillförordnade rektorn, och jag åker ner till kommunhuset för dagens ledningsgruppsmöte. Det är Orsas fyra rektorer, två förskolechefer, chef för elevhälsan, chef för barn- och ungdomsförvaltningen, chef för musikskolan samt samordnare för IT och kommunikation som träffas. Kaffe och god smörgås. Besök från Dalarnas högskola och diverse beslut av liten eller stor dignitet.

Lunch på Orsas kaffestuga. God broccolisoppa med räkor och fortsatt skolprat med rektorerna. Eftermiddagen blir det många samtal, möten och nya intryck. Allt känns nytt men ändå välbekant. Pirrigt men ändå lugnt och samlat. Vid fyrasnåret drar jag mig hemåt. Kommer till Pellasgården. Solen ligger lågt. Snön har smält sedan i morse. Det är så vackert.

Den sista packningshelgen är förbi. Som tur är. Om jag trodde att vi hade mycket att packa, så visade det sig att det var dubbelt så mycket. Och det dubbla visade sig ta dubbelt så mycket tid att packa. 169 kartonger blev det i slutänden och då har jag ändå räknat bort de kartonger som vi redan fraktat upp vid två tillfällen. Dessutom finns det saker kvar i båda våra förråd. Ganska oviktiga saker som vi säkert klarar oss utan, men även de ska så småningom resa norrut. Dessutom fanns det mattor som skulle rullas, bokhyllehyllor som skulle tas bort och tejpas samman, ett skafferi och ett kylskåp som skulle tömmas och rensas. En dator att packa ner, sängkläder, blommor och så alla tavlor. Stora, små och alla i lite fel mått för att passa ihop i en bra kartong.

Nu låter det negativt och tråkigt. Men så var det inte. Trots att vi la oss tre på natten och gick upp fem så känns det helt fantastiskt. En slags euforisk yra där vi trötta tittar på varandra och säger ”tänk att vi får vara så här lyckliga”. Och ibland en lyckotår blandad med sorg när vi kommer att ha längre till barn och barnbarn. Ingen som bara slinker förbi och ingen att bara ses hos med kort varsel. Vi tror att det istället blir många fina tillfällen med andra värden.

Under tisdagen åkte vi norrut i varsin bil. Uffe på morgonen och jag efter lunch. Möte på Leksands sparbank och alla papper undertecknades och köpesumman betalades. Jag körde den vanliga vägen över Gävle, Hofors, Falun och Bjursås. Fortsatte sedan till Rättvik där jag mötte Uffe för att äta middag. Vi åt på Annas restaurang, Rättviks kineskrog. Lite dalainspirerad och okej mat. När vi kom fram till Lenåsen var det nästan skymning. Lite snö, en klar himmel, månen halv och ett vackert ljus. Vi packade ur bilarna, gick andäktigt över det frostiga gräset, blev stående på ytterverandan. Så stilla och så magiskt vackert. Det är verkligen på riktigt nu. Alldeles på riktigt.

Eftersom flyttlasset inte kommer förrän på torsdag har vi inte mycket med oss. Jag tar en snabb dusch och torkar mig på min randiga t-shirt. Kaffe får vänta då vi inte har några koppar att dricka ur. Uffe tänder en brasa i den öppna spisen. En rejäl braskamin och elden tar sig snabbt. Vi öppnar bubbelflaskan och vi skålar med varandra. Vi har inga bubbelglas men vinglasen får duga. Bara vi, elden, det stora rummet och det vackra golvet med de breda, blanka träplankorna. Det knakar i taket, trähuset rör på sig och vi lyssnar andäktigt. Sedan sover vi ovaggade innanför den vackert dalamålade sovrumsdörren. Första natten i huset. Overkligt men sant.

Det är mycket att fundera över. Det är många saker som ska falla på plats. Helst i rätt tid och i rätt temperatur. Ett sånt exempel är målningen av våra grå överliggare ute på terrassen. Vi har länge tänkt att måla dem, men jaa, det har inte känts så viktigt. Men nu, inför flytt och försäljning kändes de plötsligt väldigt trista och slitna. Vårvädret var underbart, +12 och betydligt fler plusgrader i solen. Uffe letade rätt på klätterselen, säkrade sig i balkongräcket (hur säkert var det egentligen?) och målade. Så fint blev det. Riktigt snyggt och bra. Dagen efter kom vintern tillbaka. Men färgen hade hunnit torka, både grundmålningen och andra lagret. Ibland ska man ha turen med sig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lördagens packfokus var köket. Herregud vad många ljusstakar, udda tallrikar och udda glas vi samlat på oss. För att inte tala om vaser, brickor och salladsskålar. Det som var kantstött fick åka i soporna men annars tänker vi att det kan vara bra att ha lite extra, om inte annat på Pellasvägen 6 eller i det gamla huset. Jag tror det heter Erikshjälpen där man kan skänka bort saker i Rättvik. Om vi skulle ångra oss menar jag.

Fia kom över för att hjälpa till att packa. Vi investerade i bubbelplast och packningspapper från Clas Olsson. Det blev sju, åtta kartonger och lite pinotage på slutet. Mycket nöjd. Väldigt mycket nöjd. Så nu är det nästan tomt i skåpen. Vi har sparat några tallrikar, glas, temuggar och kastruller för att kunna leva de sista dagarna innan flytten samt de dagar före sommaren då jag fortfarande jobbar i Stockholm. Men nu gör vi kväll. Lite tacos blir det. Vi har sparat två tacostallrikar och några vinglas. Lilla lejonet kommer över också och sover hos oss. Oj, vi har packat ner hennes leksaker så det får bli lite improviserat. Kastruller … är det något att leka med?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har inte kommit till kepshyllan ännu. Den i Mexico inköpte hatten vilar fortfarande tryggt ovanpå de nästan hundra kepsarna. Vi har nu tre helger på oss att packa, förutom då vissa kvällar, och för Uffe dagar förstås. Det ska packas ordentligt så att flyttgubbarna kan göra ett bra jobb när de kommer i sin stora bil uppifrån Borlänge. 17 dagar kvar är allt som återstår. Sjutton dagar och betydligt fler flyttkartonger till antalet.

Idag packade jag ner hela vårt NE-uppslagsverk. Det blev fyra flyttkartonger. De gröna från Bra Böcker återstår. Kanske dags att sluta googla och endast slå upp saker i ”Google-boken” som Vincent kallar dessa uppslagsverk. Därefter blev det sex flyttkartonger från altanen. Det är mest blomkrukor, stora, små, i rotting och i terracotta. Fina, nötta, slitna, krukor med minnen. På en av dem stod det ”Izabellas tomatplanta sommaren 2006”. Uffe skrapade överliggare, tog loss våra planteringslådor i trä och åkte sen iväg till Bauhaus för att köpa ny grå färg. Även här kommer minnen över mig. Jag minns när pappa målade vår altan för första gången. Det var i mitten av nittiotalet. Han målade utsidan av altanen utan säkring. Viss balans och smidighet hade han, min pappa. Idag hoppas jag att makens säkrar sig. Även om Zorro överlevt två fall från femte våningen, så tror jag en katt har större chans än en man i sina bästa år.

Det är fantastiskt sköna och soliga dagar, våren är faktiskt här. Då är det tur att vi har altanen att fixa med samt packa. Sedan var en öl i solen var inte heller så dumt. Därefter väntar femmilen från Holmenkollen och skidskytteVM. Då blir det paus. Fortfarande sjutton dagar kvar. Nja, snart sexton.

 

Hallå i stugorna!

Detta med egen hemsida & blogginlägg är ju en helt ny värld för mig. Men jag har lovat Kicki att bidra med något, med hyfsat jämna mellanrum. Kommer säkert att gilla även detta, även om jag behöver en acklimatiseringsperiod.

Igår så packade vi ännu en mellanstor Statoil-skåpbil med grejor hemifrån & från labbet.  Bl a så reste min gamla Wurlitxer jukebox norrut. Den är ju inte helt lätt & vi (sonen & me) hade rätt mycket bestyr med att både få upp den i skåpet & få ner den från detsamma. M h a flyttkarlsremmar, gick det till slut & nu är den på plats däruppe.

Det blev en ny 24-timmarstur, med supertidig återresa i morse för att lämna tillbaka bilen. För första gången, så kände jag på Lenåsenvägen att detta kommer snart att bli min väg hem, istället för Fyngatansbacken i Kista. Kanske är det först nu som detta för oss stora steg smälter in för mig, men det känns oerhört spännande & jag längtar verkligen tills hela flyttproceduren är avklarad.

Nu har vi en månad till med ännu mer packning & logistiktänk, men detta blir ett angenämt arbete. Sedan skall ju också vår lägenhet samt mitt labb avyttras, men det får ta den tid det tar. Vi har ju förmånen att inte behöva stressa med detta, men hoppas att allt är på plats åtminstone före midsommar.

Återkommer med nya rapporter så småningom, & hoppas att ni kommer & hälsar på oss när det passar.

Idag var det 24 grader i solen på vår terrass här i Kista, & snart är golfsäsongen igång.

Cheers! / U

Den första flyttbilen gick redan i slutet av 2014. Den innehöll ett femtiotal flyttkartonger, några cyklar och en stor korg med gosedjur. Nu går flyttbil nummer två till helgen. Den innehåller några garderober, vår jukebox, mammas gamla kista samt ett trettiotal flyttkartonger. Det blir mer luft i lägenheten, nästan lite cleant på vissa hyllor. Vi packar saker som vi inte ens visste att vi ägde, vi slänger lite grand men inte mycket. Alldeles för lite kanske man kan tycka.

 

Pellasvägen 6 var vår granntomt. Ett charmigt torp från 1920-talet med en enorm fallfärdig lada och en vidsträckt otuktad tomt. Numera ingår även allt detta i Pellasgården.