Det har varit vitt och snö hela december månad. Helt magiskt och fantastiskt vackert. Jag tänker hela tiden att det snart ska bli slask och isigt och trots att det varit plusgrader nere i Rättvik så har vi klarat oss.

Den här julen är vi sex personer plus en hund runt bordet. Valpen Bo, som fyller tre månader idag, samt Fia, Anil och Leah samt Micke. Nära och kära, så varmt i hjärtat. Vi äter gott, spelar spel, tar långa promenader med pulkan i släptåg och vi kan inte se oss mätta på ljusspelet mot snön, den nyhuggna granen och att bara känna att vi är här tillsammans. Det är det viktigaste i världen.

 

Det är en mulen augustisommardag, dagen efter en riktigt varm och skön +25 lördag. Vi jobbar i trädgården. Rensar i de ogenomträngliga syrenhortensiasnåren, slår med lie utanför vedboden och rycker upp de envisa brännässlorna. Allt växer, allt blommar och det är både högsommar och början av höst. Det är ännu inga gula löv men det är något som känns i luften. Vår humle är uppäten av små gröna humlelarver och kirskålen är väl under uppsikt men definitivt inte bortrensad.

I våra pallkragar växer plocksallad, potatis och persilja bäst. De frön från förra årets morots- och rödbetsfröpåsar gillade tydligen inte att vara ett år gamla. De visar sig inte ovanför jorden på något sätt. Bärbuskarna växer magnifikt. Vi får mängder av röda och svarta vinbär, krusbären är många och hallonen likaså. Vi har också plockat tre omgångar med fläder och fryst in flädersaft  i mängd. Det känns magiskt att använda vårt eget. Det är fortfarande en obekant och ny känsla.

Under sommaren har vi haft besök av familjen, av vänner både från Stockholm och Finland, av kusiner och av dotterns vänner. Många fina stunder har vi njutit vid vårt hölider. Våra nya utemöbler är en glädje där. Kryddlandet som blev en sandlåda är också en glädje för vårt yngsta barnbarn.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

Det känns som om sommaren aldrig tänker komma, det känns som om våren är evighetslång och att knopparna aldrig brister. Det har varit några få dagar med utesitttarväder, ingen kväll för middag utomhus, knappt väder för utefika. Men det är så vackert ändå, det är en viss långsam eftertänksamhet med det tveksamma årtidsskiftet.

Och nu äntligen har i varje fall knopparna växt sig stora och påskliljorna blommar, sådär fem veckor efter påsk. Pilen och björkarna skimrar i ljusgrönt. Nattfrosten har gett med sig och den förskräckliga kirskålen verkar inte bry sig om låga temperaturer. Vad gör jag med den? När jag googlar eller slår i mina trädgårdsböcker är instruktionerna tydliga. För varje kirskål du drar upp kommer det åter det dubbla.

Men det finns mer att glädjas åt än det motsatta. Vi rensar i snåren där rosenhallonen växer. De är på god väg att ta sig igenom gärdsgården och det får de inte. Uffe behöver en meter runtomkring för att nå med gräsklipparen. Några nedklippta grenar hittar också in i hallen. Syrenen från Sommarbo växer till sig, kaprifolen på lillstugans vägg är grönare än tidigare och i den nedklippta plymspirean kommer riktigt stora blad. Mitt fina staffli som kom med buss från norrland, inköpt på Tradera under den mörka årstiden, har fått en hedersplats utanför härbret. Det är bara att skapa. När inspirationen kommer.

 

vem kunde tänka sig
vem kunde tro
att vi 2017 i Dalarna bo

Att från en minimal husannons i DN, som vi inte ens har sparat, vi som sparar allt, till att idag ha levt här på Pellasgården i två år. Det känns magiskt och det är lätt att andas. Jag sitter här vid mitt skrivbord och ser ut över ängen, skogen och bergen i blått, långt bort. Jag hör tystnaden. Framför mig ligger min kalender, fulltecknad av arbetsmöten och attgöralistor för vardagen. En vardag i skolan i Orsa. Meningsfullt, betydelsefullt och värt de tio mil jag reser dagligen, måndag till torsdag.

I trädgården har snön snart smält bort. Små försiktiga knoppar letar sig fram och i slutet av april blir det dags för resan till Lerins handelsträdgård i Övre Gärdsjö för vårens inköp. Det blir penséer i den stora zinkbaljan, det blir tulpaner som planterats i höstas. Nya dahlior. Nya pallkragar. Växthuset får vänta tills nästa vår. Vi skyndar sakta. ibland skyndar vi inte alls, utan sitter framför brasan. Vår, sommar och höst sitter vi vid hölidret. Läser, skriver, tänker. Maken kopplar av med snöskottning, gräsklippning, hängrännerensning, ja allt som hör till hus och hem. Och en hel del golf med herrarna i Rättviks Old Boys. Ibland packar vi upp någon kartong, oftast inte. Vi har en del kartonger kvar och minns allt sämre vad som finns i dem. Allt vi behöver finns här och nu.

De som inte finns här med oss, och som vi saknar, är våra barn och barnbarn. så det blir extra många tågresor ibland när längtan blir för stor. Och vi får besök. ibland långa, ibland korta. Och då njuter vi, tillsammans.

Jag har sökt några bilder från dessa två år som kan beskriva min varma känsla i magen när jag inser att jag får bo kvar. Får jobba kvar. Får leva kvar här framöver. Och också får ta pauser med resor, både till Stockholm och utrikes. Resorna ger distans, ger minnen och skapar en balans som jag är tacksam för.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I januari och februari är det mest mörkt. Ibland känns det som om det aldrig blir riktigt ljust. De få timmarna med dagsljus blir försumbara. Det är lite ljusare när vi har snö, även om vi tycker att det gott kunde vara några decimeter till. Januari har varit en hemmamånad förutom en Stockholmshelg och i februari har vi njutit av vår länge planerade Israelresa. Då fick blommorna flytta till köksbordet och få vatten med gröna plastslangar. Inte för att de verkar så törstiga så här års, men ändå.

En riktigt vacker vinterdag tog vi en långpromenad längs skoterspåren till Zinksjön. Lite svårbadat så här års men mycket vackert.

Att ha en blogg och inte skriva i den är inte speciellt smart. Att ha en blogg och låta en hel höst bli bortglömd måste åtgärdas. Så här kommer en resumé av hösten 2016. Det känns oerhört viktigt innan 2017 kan börja.

Vi hade en härlig sommar med många lediga dagar. Lycklig över våra nya pallkragar och allt det som de bjöd oss på. Fina, goa besök av barn, barnbarn och svägerska.

Sommaren går vidare. Vi njuter av vår uteplats under hölidret och gör den vacker med en ny hängande ljuskrona.

Vi bryter av med en långhelg i Funäsdalen och bor på Den gyllene bocken i Ljusnedal där vi spelar på deras vackra golfbana. En härlig paus.

September och mörket närmar sig. Höst, mörker, mys och vackra färger.

Och de sista veckorna innan vinter och snö. Goda äpplen från vårt spaljéträd, de sista rädisorna och promenader i höstlöven.

Och redan i början av november kom den första snön. Hos oss men även nere i Stockholm. Vi tänder ljus, skottar snö och får kärt besök .

I slutet av året är ljuset knappt synligt. Månen och vår eldkorg hjälper oss på traven och Uffe lagar gärdsgården inför eventuella större snöfall.

December och jul. År 2016 närmar sig sitt slut. Inte så värst mycket snö men några kalla dagar och ganska isiga vägar. Vi högg vår egen gran och båda våra barn var hos oss med hela sina familjer. En sådan lycka. Så mycket värme och så mycket kärlek.

Nyårsafton. Efwa är hos oss. Någon minusgrad, inte så mycket snö men gott bubbel och en fin samvaro. Fyrverkerier från Långbryggan och vi skålar in 2017 på gårdstunet. Vi avslutar 2016. Tack för alla fina minnen. Vi ser fram emot 2017.

Brunfläckig pärlemorfjäril på besök hos vår ”DraculaDahlia”

Denna vecka har vi levt för vår altan. När vi flyttade in var en del av altangolvet skadat och så fort det blev varmare väder skulle vi byta ut mattan på golvet. Detta förutsatte dock plus 20 flera dagar i följd. Det förutsatte också en alert mattläggare som kunde komma när vi önskade. Under den första sommaren uppfylldes inga av de krav vi hade, så nu när en ny sommar är här så tog vi nya tag.

Allt föll på plats, nästan. Vi hittade mattläggaren och under en av sommarveckorna var vädergudarna med oss. Vad vi inte hade lagt så stor vikt vid var vår platsbyggda grill som måste flyttas undan för att golvet skulle kunna läggas. De massiva stenplattorna var tunga men vi lyckades baxa ut dem från altanen. Något som däremot inte gick att rubba var resterande grill. Både KnutsHans och KnutsLars kom hit och slog sina kloka huvuden ihop. KnutsHans baxade med sin domkraft fram grillen till staketet på altanen och en tidig morgon kom Mats från Gruvås med sin stora grävmaskin och lyfte helt sonika ner grillen på gräsmattan nedanför. Sedan var det bara att dra bort den gamla plastmattan, mattläggare Johan spacklade och la på den nya mattan. Trettio fina kvadrat. Härligt. Nu ska bara grillen lyftas tillbaka. Och gräsmattan lagas.

Sen återstår invigning med bubbel ….. 

Högsommar i trädgården. Det betyder mycket grönska, en gräsmatta som behöver ständig, eller i varje fall ganska ofta, klippning. Det är ogräs som breder ut sig, humlen växer oerhört och tyvärr har den drabbats av hungriga larver. Bladen ser ut som spindelväv. Jag har fått tips att skaka om plantan samt att spreja den med både chili, vitlök och såpa. Men det känns lite som att det är för sent.

De ohanterliga ölandstokarna utanför härbret som jag klippte ner i våras har nu tagit sig och är gröna och fina. De växer som bara den. Detta ingrepp har gett plats och utrymme även för de blommor som tidigare bara levt i ölandstokens skugga.

 

 

Mina fina lila alliumplantor, Purple sensation, har blommat över och pryder nu som sin plats inomhus med sina märkliga blomställningar.

 

 

 

De två dahliaplantor som vi köpte på Levins i Övre Gärdebyn växer över förväntan. Jag tror att min tveksamhet över dahlior har bleknat. De är vackra i sin prakt och ändå, enkelhet.

Den ros som följde med oss hit från storstaden dog under vintern. Vi har nu ersatt den med en ”Rosa Rugosa Louis Bugnet”, den har rosaröda knoppar och är vit som utslagen blomma.

Högsommar innebär ju att en stor del av trädgårdens blomning är över. Det gäller bl.a. hägg, syrén och pion. Vår mäktiga schersmin fäller blomblad men doftar fortfarande ljuvligt när man passerar på väg ut från gårdstunet.

Och slutligen grönsakslandet. Våra pallkragar är överfulla och nästa år får de bli fler i antal. Frö får också sås betydligt glesare. Sånt tror jag kallas för nybörjarmisstag och är ju som tur är enkla att rätta till. Vi får se om potatisen invaderar sallads- och morotslandet en mörk natt.

 

 

 

Tidigt i våras gick jag på en kurs i akvarellmålning på Mora Galleri. Stundtals har jag målat och skapat i lera under lång tid, men nu hade penslarna torkat i alltför många år. Så det var fantastiskt roligt och inspirerande att återigen bara få vara i färgernas värld. Inget sen, inget då, bara nu. Någon ny Lars Lerin är inte min ambition utan snarare att få en känsla av att känna sig tillfreds.

En helg i maj månad hade vi besök av dotter och dotterdotter. Samma helg var det ”Konst runt Siljan” och vi åkte runt och besökte lokala konstnärer som  visade upp sin verk. Mycket var riktigt fint, som hos Berit Melin på Västbergsbygatu,  hos Ingmarie Utbys i Östbjörka samt på Bleckogården. Att skapa som de riktiga konstnärerna gör kräver en större insats men jag fängslades framförallt av miljöerna. De jordnära och primitiva ateljéerna, samspelet mellan konstverken och det knuttimrade. Färgnyanserna i de gamla trähusen.

Tanken fick gro, och längst in i vår stora lada invid sommarhuset så fann jag ett perfekt målarbord. En enkel skiva vilande på två bockar. Vi bar hem den och den fick torka i solen. Jag köpte ljust grå färg och i helgen blev min dröm om en ateljé verklighet. Bordet målades och vi röjde i vårt härbre. Ovanvåningen blev en sovsal med flera turistsängar och på nedervåningen fick målarbordet hedersplats vid fönstret, den gamla utdragssoffan fick en ny fin plats. Jag hittade ett vitt tyg i mammas kista som blev en väggprydnad och med lite blommor och alla mina alster från målarkursen så blev det alldeles magiskt.

Nu står jag vid fönstret i härbret och ser ut över det vildvuxna rosenhallonsnåret, jag ser fåren i hagen och vet att snart kommer det att skapas. Just nu är det bara ren och skär lycka.