Äntligen. äntligen. Jag som älskar vinter, älskar snö och älskar att klä mig varmt för att vara ute när det är riktigt kallt. Jag tycker det är fantastiskt nu när snön smälter, när vårsolen värmer och det droppar från alla stuprännor. Men galet mycket snö var det, från början till slut. Traktorn fick komma många gånger för att jag skulle kunna ta mig till jobbet och Uffe skottade, och skottade och skottade. Det kändes ibland som att vi hade ett vitt uterum på gårdstunet.

Så visst var vintern lång, mörk, kall och tung. Men, som alltid i det mörka finns det hopp. Jag har varma, fina minnen av de mörkaste månaderna. Fina minnesvärda besök, längre eller kortare i tid.

… och den 1 april i år firade vi tre år. Vi firade med bubbel och med mössan på. Tre år har vi levt på Pellasgården och aldrig, ens en kortare stund, har vi ångrat att vi flyttat hit. Inte ens när längtan efter de nära, kära varit extra stor har vi tänkt om. Vi blir starka av att bo här, vi blir lyckliga av vindens sus, kvällssolen som färgar himlen röd, stillheten i lusthuset, doften av plockade hallon och vandringarna över myren. Livet har tagit oväntade omvägar, men vi vet att det är här på Pellasgården vi vill leva, både själva och tillsammans.