Det känns som om sommaren aldrig tänker komma, det känns som om våren är evighetslång och att knopparna aldrig brister. Det har varit några få dagar med utesitttarväder, ingen kväll för middag utomhus, knappt väder för utefika. Men det är så vackert ändå, det är en viss långsam eftertänksamhet med det tveksamma årtidsskiftet.

Och nu äntligen har i varje fall knopparna växt sig stora och påskliljorna blommar, sådär fem veckor efter påsk. Pilen och björkarna skimrar i ljusgrönt. Nattfrosten har gett med sig och den förskräckliga kirskålen verkar inte bry sig om låga temperaturer. Vad gör jag med den? När jag googlar eller slår i mina trädgårdsböcker är instruktionerna tydliga. För varje kirskål du drar upp kommer det åter det dubbla.

Men det finns mer att glädjas åt än det motsatta. Vi rensar i snåren där rosenhallonen växer. De är på god väg att ta sig igenom gärdsgården och det får de inte. Uffe behöver en meter runtomkring för att nå med gräsklipparen. Några nedklippta grenar hittar också in i hallen. Syrenen från Sommarbo växer till sig, kaprifolen på lillstugans vägg är grönare än tidigare och i den nedklippta plymspirean kommer riktigt stora blad. Mitt fina staffli som kom med buss från norrland, inköpt på Tradera under den mörka årstiden, har fått en hedersplats utanför härbret. Det är bara att skapa. När inspirationen kommer.