Tidigt i våras gick jag på en kurs i akvarellmålning på Mora Galleri. Stundtals har jag målat och skapat i lera under lång tid, men nu hade penslarna torkat i alltför många år. Så det var fantastiskt roligt och inspirerande att återigen bara få vara i färgernas värld. Inget sen, inget då, bara nu. Någon ny Lars Lerin är inte min ambition utan snarare att få en känsla av att känna sig tillfreds.

En helg i maj månad hade vi besök av dotter och dotterdotter. Samma helg var det ”Konst runt Siljan” och vi åkte runt och besökte lokala konstnärer som  visade upp sin verk. Mycket var riktigt fint, som hos Berit Melin på Västbergsbygatu,  hos Ingmarie Utbys i Östbjörka samt på Bleckogården. Att skapa som de riktiga konstnärerna gör kräver en större insats men jag fängslades framförallt av miljöerna. De jordnära och primitiva ateljéerna, samspelet mellan konstverken och det knuttimrade. Färgnyanserna i de gamla trähusen.

Tanken fick gro, och längst in i vår stora lada invid sommarhuset så fann jag ett perfekt målarbord. En enkel skiva vilande på två bockar. Vi bar hem den och den fick torka i solen. Jag köpte ljust grå färg och i helgen blev min dröm om en ateljé verklighet. Bordet målades och vi röjde i vårt härbre. Ovanvåningen blev en sovsal med flera turistsängar och på nedervåningen fick målarbordet hedersplats vid fönstret, den gamla utdragssoffan fick en ny fin plats. Jag hittade ett vitt tyg i mammas kista som blev en väggprydnad och med lite blommor och alla mina alster från målarkursen så blev det alldeles magiskt.

Nu står jag vid fönstret i härbret och ser ut över det vildvuxna rosenhallonsnåret, jag ser fåren i hagen och vet att snart kommer det att skapas. Just nu är det bara ren och skär lycka.